Liljevalchs konsthall, Stockholm: Jårg Geismar (5/4-18/5)
1928 visade Liljevalchs konsthall en utställning med titeln ”Optimisterna”. Ur en historisk synvinkel ter sig titeln tragikomisk. Visserligen var slutet av 20-talet och början av 30-talet en period när det svenska samhället tog det första steget ur det gamla klassamhället och in i Folkhemmet. Men det var också en period när grunden lades för det politiska maktspel som skulle leda fram till andra världskriget. Frågan om vem som är optimist respektive pessimist är med andra ord inte så enkel att besvara. I en tid när hjulen rullar åt rätt håll är optimisten en bekräftelse på att allt är som det skall, men när de mörka molnen hopar sig på himlen är det lätt att uppfatta optimisten antingen som en hopplöst naiv person eller en individ som har modet att höja ett ljus för att vi alla skall kunna se bättre. Idag tycks det inte längre finnas så mycket att vara optimistisk för. Världspolitiken och den globala ekonomin har gått in i en djupt depressiv fas, samtidigt som filosoferna och konstnärerna gjort mos av drömmen om en bättre värld. Men med ryggen mot väggen kanske det inte finns så många seriösa alternativ. Man måste helt enkelt börja förlita sig på de små, svaga och obetydliga spåren av ljus, låta sig genomströmmas av de knappt märkbara energiutbrotten.
Den tyske konstnären Jårg Geismar har under hela sin karriär arbetat med människors förhållande till varandra och till det mycket enkla i livet, det som vanligtvis inte brukar upphöjas till konst. Geismars uttryck varierar mycket starkt, och sträcker sig från teckning till sofistikerade relationella projekt. Skall man hitta en gemensam nämnare i hans olika verksamheter ligger den snarare på ett konceptuellt plan än i det fysiska uttrycket. Även verk med ett ”traditionellt” utseende (teckningar, foton och installationer) har ofta ett socialt moment inbyggt i verkens tillkomstprocess, genom att Geismar låter andra människor personligt vara delaktiga i processen. Mycket av det som han gör kan uppfattas som återklanger av såväl Fluxus som Joseph Beuys mer allvarligt relationella estetik. Från Fluxus känner vi igen överraskningsmomenten, totalgestaltningen och övertygelsen om att konsten kan bli till vad som helst och skapas i vilket sammanhang som helst. Beuys har bidragit med credot som gör konst och liv till en odelbar helhet, låt vara att Geismars version är avsevärt mindre högstämd och undviker alla tendenser till schamanism.
Geismar har valt att kalla sin utställning ”The Optimists”, även om man knappast kan säga att det är optimism av den endimensionella arten som han representerar. Enbart utställningens proportioner är enorma, och jag kan inte minnas att en enskild konstnär någonsin tidigare i konsthallens historia tagit dess resurser i anspråk på ett så uttömmande sätt. Det handlar inte bara om att fylla utställningsrummen med objekt. Till utställningen hör också ett program, där Geismar bjuder in gäster för att genomföra olika evenemang. Konstnären har strukturerat sin utställning i ett antal rum, som vart och ett motsvarar grundläggande mänskliga egenskaper eller aktiviteter. Det finns sålunda ett ”poetiskt” rum, ett ”teckningsrum”, ett ”klädrum”, ett ”politiskt” rum och så vidare. Möten med andra människor spelar också en central roll, och det var länge sedan man såg en utställning som var så accentuerad av fotografiska porträtt. Oavsett om de avbildade personerna är Geismars vänner eller okända individer ingår de i konstnärens nära värld, som dessutom inte har några begränsningar vare sig framåt eller bakåt i tiden. I ett rum har Geismar placerat en jättekopia av den lilla väska han ägde som barn, och i vilken han samlade teckningar och sådant han klippt ur tidningar och tidskrifter. Denna gång är det olika skolklasser från stockholmsområdet som kommer att fylla väskan med nya drömmar och fantasier. Originalväskan finns på plats alldeles i närheten, som en satellit svävande i gravitationen från en större himlakropp.
I flera av Geismars verk pressas den intima sfären samman av det massiva informationsflödet som emanerar från omvärlden. Detta kan i många avseenden vara en tillgång, men lika ofta – kanske oftare – utgöra en orsak till utmattning och frustration. Ändå finns det i Jårg Geismars konstnärskap en tro på att öppningarna mot omvärlden är nödvändiga för vår överlevnad och att de därför måste förbli intakta, på gott och ont. I sina ”Suicide Rooms” visar han på motsatsen: den totala slutenheten, som producerat ett fasansfullt resultat. Frånvaron av liv höljs i en maktlöshet förstärkt av de ologiska, med likväl påtagliga, förnimmelserna av att vi alla på ett eller annat sätt är delaktiga när ett liv släcks. ”The Optimists” är en utställning av en omfattning som vi inte sett i Sverige sedan 1960-talet. Förhoppningsvis finns därför en ny publik som förutsättningslöst kan ge sig på upptäcktsfärd i Jårg Geismars värld. Vissa av dess komponenter kan förefalla lite väl interna, men för det mesta råder en utåtriktad hållning som bjuder på åtskilliga aha-upplevelser. Det brukar ibland sägas att utställningar av detta slag är krävande, vilket egentligen är fel. Det enda man behöver göra är ju egentligen att luta sig tillbaka och njuta av resan.
Adress: Djurgårdsvägen 60
Anders Olofsson (text och foto)